Släkt & Inga visor..

#
#
Jag har ju inga egna barn, och då får man ibland höra *det där vet du inget om*..ifall man har några förslag om vad eller hur barn bör behandlas/uppfostras.
Men att man inte har barn betyder inte att man inte har barn i sin närhet.


Varje vardag möter jag ju faktiskt barn och jag ber dom inte fara åt helvete bara för att dom inte är mina !!!
[ Ursäkta ordvalet men en del folks resonemang kan göra mig galen.]

Du får INTE göra någon skillnad på barn !?!
Nähä det är också ord jag ofta får höra, att det minsann är jättefult att tycka om något barn mer än något annat..!?!
Men tänk om jag inte gör någon skillnad, tänk om det är *vissa* barn som gjort skillnad, som gillat att vara hos mig och som frågat mig om jag saknat och vill ha *tjejkväll* med kyckling och sen grillchips.

Nu svarade jag alltid självklart men borde jag ha sagt :
Nej antingen ska hela världens barn vara hemma hos mig eller också ingen,
så ät du dina chips i ditt hem.

Det är inte alltid så lätt att räcka till åt alla man vill men en del vill heller inte att man ska räcka till för dom..
Vi kan inte ändra på olikheter, eller tvinga folk till umgänge, vare sig det gäller barn eller vuxna..
Jag hoppas och tror att alla *barn* i min närhet vet att dom kan ringa mig när som helst, vilken tid dygnet än har - att jag kommer att finnas där hos dom om dom behöver och vill..
Nu är det inga små *barn* som jag har omkring mig i släkten längre utan tjejer och killar som är vackra så det gör ont..
Ja ni vet så där fina som alltid *barnen* är som har ens eget kött & blod.

Innebär *kött & blod* att adopterade barn inte kan vara lika mycket älskade som egna barn !?!
Det tror jag inte ett ögonblick på, för släkten är lixom inte alltid bäst.

Jag kan få dåligt samvete ibland över när min ena syster fick sin förstfödda dotter, det var inte bara hennes första dotter utan hela familjens första *lilla*..
Alla mina syskon och jag var så till oss, vi visste inga gränser för hur mycket vi skulle kunna ge henne, älska henne osv..
Ibland undrar jag om allt detta fick henne att känna en massa krav från oss !?!
Tänk om hon tror att hon förväntas leva upp till den prinsessa som vi behandlade henne som. Hemsk tanke, det måste jag fråga henne om nästa gång jag träffar henne..

En systerdotter var med i Thailand, och dom stunder jag tyckte var bäst var när hon, jag och min syster stod i det varma havet och pratade om livet och drömmar vi har/haft. Är en märklig känsla när man helt plötsligt märker att dom där *små* barnen helt plötsligt blivit *stora* och har egna tankar, känslor och framförallt viljor..*härligt*

Jag tycker inte det är viktigt att *vi* skapar upp avbilder av oss själva.
Jag blir jättestolt när mina tex syskonbarn, har en åsikt och tycker.
Ibland tänker man fel, men oftast går det att rätta till och blir till en lärdom.

Jag skulle önska att det inte fanns några ensamna människor, att det alltid finns någon för alla......:)



//M