#
När jag var 18 år så började jag jobba, och jisses vad jag jobbade :)
Jag for omkring på min cykel i kommun och hoppade in som vikarie inom måltiden. Ena dagen Servicehus nästa ålderdomshem varierat med skolor.
Helg som vardag det spelade ingen roll, jag var sugen på pengar och på att få jobba och göra rätt för mig..
[ Så regeringen kan inte lura i mig att ungdomar är ett lat släkte ]...
Jag fick fast jobb på restaurangskolan och var nöjd & glad...men..
så började min jäkla rygg att jäklas igen och läkare förbjöd mig att fortsätta arbeta med det jag faktiskt ville.
Det blev en längre sjukskrivning i väntan på operation..
1986 så gick jag hemma i vårt hus som vi köpt och bara väntade på att dagarna skulle gå, så sakta en dag kan gå när man inget hellre vill än arbeta.
Jag har alltid älskat djur och började fundera på om jag kunde ta ansvar för en hund !?!
Jag lånade böcker och läste om hundraser och försökte se vad som skulle passa mig..
~~ Schäfer ~~
Jag minns att jag tänkte, att dom är ju livsfarliga, labila och huggvänliga men ju mer jag läste så mer kände jag att det var vad som skulle passa oss.
Jag minns första gången vi besökte hunduppfödaren, för *dom* skulle välja ut ägare till valparna och inte tvärtom.
Dom ställde vad jag tyckte då 1000 frågor och berättade ännu mer om rasen, och det övertygade mig mer och mer..en Schäfer ska vi ha annars får det va.
När hunduppfödaren visade en valp bland 7 stycken som skulle passa oss, en mörk självständig dam som var den första att lämna syskonkullen.
*Hon är stark och självsäker* sa dom, och passar för förstagångsägare...:)
Men vi fick lov att besöka *valpen* 2 ggr till innan hon fick bli vår, dels för att se om vi passade och tydligen så var det då vanligt att det fanns bulvaner som köpte upp just schäfrar som sen gick till *missbrukare* för att dom skulle ha någon att bry sig om !?!
Det påstods att det var det sociala som höll på med sånt !!!
Men lagom till jul 1986 så kom hon då äntligen hem...*Fanny*..
hon var så söt och min kärlek visste inga gränser.
*Var bara vänlig och älska henne* så ger hon detsamma tillbaka sa hunduppfödaren och jisses vad jag älskade denna hund.
Hon blev en del av mig och vårt liv, hon var alltid med.
Hon var så snäll mot alla men hade ändå en koll hela tiden så inget tokigt hände runt hennes matte och husse en vän att helt lita på.
Hon älskade att åka nedcabbat och när Thomas knystade om att han skulle åka en sväng så satt Fanny redan på passagerarsäten när han kom ut till bilen. En sväng förbi macken och varsin glass i solskenet det var vad hon tyckte var livet och grabbarna sa att jag såg Thomas var ute med Fanny och åkte...:)
Vi fick några år senare ett telefonsamtal som sa att det sitter en schäferhane på Socialen i en grannkommun, en snäll hane som ska avlivas om den inte omhändertas..!?!
Vi åkte och tittade och satt ute i 2 timmar i kylig vinter innan han ens vågade sig fram till oss. Vi tog då på honom kopplet döpte honom till Frost och tog med honom hem.
Han var en rädd jycke som sedan blev en fantastisk hund, mycket pga av Fanny som tog det som sin livsuppgift att *fostra odågan*.
Dom hade ständigt en tävlan om att *hinna först* vare sig det gällde att hinna först ner eller upp för trappen, hämta boll eller pinne men kompisar det var dom..
Frost hade ångest när man lämnade honom ensam så då uppstod det att han kunde ha sönder det mesta i sin närhet och jag funderade många ggr på att *varför lämnar vi inte bort honom..!?!...Men va fan så gör man bara inte, mot någon man tycker om.
Det löste sig automatiskt när vi flyttade till ett större hus med högt i tak och stora rum, där hittade Frost sin trygghet och bet faktiskt aldrig sönder en sak..och han gillade alla människor och givetvis Fanny mest av allt.
1997 så blev Frost 7 år plötsligt väldigt sjuk och då kunde dom inte göra något för honom. Minns än när Thomas i snöstorm åkte tillsammans med en kompis till Strömsholm och han fick bli kvar.
Vi fick inte åka och hälsa på honom för dom märkte hur fäst han var vid oss och när Thomas lämnade rummet så blev han sämre i saknad..
Vi hade telefonkontakt flera ggr om dagen men på tredje dagen så sa dom.
Att det är över det finns inget mer att göra...
SORG,SORG,SORG,SORG
Hur kan en sån krabat skapa så mycket sorg sån fruktansvärt smärta och saknad..!?!
Fanny var då 11 år och hennes glöd i ögonen slocknade, hon hade ingen nu hon kunde fostra eller tävla emot..
Vi bestämde oss efter en tid att köpa en kompis till Fanny, vår Jack som vi har än idag och iår blir han 14 år..
Fanny var snäll emot Jack, lät honom hållas men någon fostran som med Frost brydde hon sig inte om..Nu var hon bara trött och saknaden efter Frost tog hårt, det märktes.
Vi valde att ta bort henne den sommaren, hon fick somna in på sin favoritplats vid syrenbersån. Veterinären kom hem och Fanny verkade förstå och verkade nöjd, tittade på mig och pussade handen sen fick hon sova..
SORG SORG SORG SORG igen..min bästa vän försvann..
Nu har vi Jack och även en Donna på modiga 12 år som vi oxå fick omhänderta efter att hon levt med missbrukare.
Jack och Donna är dom finaste och bästa hundar som finns precis som Fanny och Frost var..
Samma ras och ändå så olika..
Jag förbannar folk som är elaka mot djur när man får så mycket av dom.
En sak har jag absolut lärt mig och det finns ingen ras som är farlig utan det är ägarna som skapar en farlig hund..
Donna & Jack fick 5 valpar som jag med omsorg valde ägare till.
Men blev fel i varje fall när en *kompis* lovade dyrt och heligt att sköta om en. Vi blev nästan osams för min ovilja och misstänksamhet men jag lät dom köpa en och ångrade det snart nog...Idag har valpen det bra *omplacerad* och är en glad jycke..
Så skaffa aldrig bara ett djur, utan att förstå ansvaret.
//H.undbiten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar