Stackars mamma som nog ofta var upp för diskussion i lärarrummet om att hon inte skickade med nåt ätbart till mig..:)
Jag har alltid gillat att göra slutet först lixom..
Läser jag en bok så nog sjutton måste jag *glo* lite på dom sista sidorna, om vad som ska hända - otålig som jag är [väntan är inget för mig].
Mat har alltid varit en viktig del av mitt liv, redan som 4-5 åring så hade jag fixat flera *matställen* på vår gård. En *tant* visste att jag älskade rotmos så när hon hade det på menyn så ropade hon ut det genom fönstret och mina små ben gick som trumvirvlar rakt in i hennes kök.
Min stackars mamma hade åter igen ett elände att hålla reda på mig, men lärde sig snabbt att där det fanns mat fanns jag.
Hon försökte protestera och säga att det var pinsamt att jag var och matfriade men *tanterna* tyckte det var så roligt att jag åt så bra..
I skolan blev jag snart en favorit bland *mattanterna*.
Mina klasskamrater och mina systrar gnällde och petade i maten medans jag gärna gick om och åt med stor aptit, *matmaskinen* kallade personalen mig.
Somrarna tillbringade vi i vår sommarstuga utanför Vingåker och där hade jag både släkt & vänner i stugor runtomkring, och mat givetvis.
Sill & potatis tillhörde också en av mina favoriter, så det blev det mycket av på somrarna vid uppdukade bord ute i olika trädgårdar - jisses så lycklig jag var.
Jag vet inte hur jag tänkte riktigt i min tidiga ålder, men att jag var någon slagt livsnjutare det har jag förstått.
När det skulle handlas kläder så sattes hela familjen i vår lilla volkswagen *bubbla* för färd till Norrköping.
Mina systrar var väldigt modemedvetna och jag förstår hur mamma och pappa fick kneta med sina pengar för att vi skulle få vad vi behövde.
När det var min tur att välja kläder så hade jag ALLTID lyckats hitta något som jag *inte kunde leva utan*. Det kunde tex vara en kudde, för sova bra var viktigt, :) mina syskon suckade när jag fick min kudde och mamma fick köpa nåt i klädväg som hon tyckte passade mig.
Senare i en period när jag opererade ryggen och blev sittande i rullstol så fick jag ofta höra av läkare, att försök hålla dig igång så du inte går upp i vikt nu.. jag låg på en vikt på 50 kg.
När jag gick upp till 52 kg så slutade jag helt enkelt att äta.
Det var min olyckligaste tid i mitt liv, då jag helt plötsligt styrdes av vad andra sagt till mig, även fast jag tolkade deras *tips* fel.
Jag var nere på 40 kg en tid och ser på kort idag att inte bara mina kinder utan även gnistan i ögonen var borta.
Nu klarade jag av det också och jag vet inte om jag gjorde något speciellt utan när jag efter långa tider på rehab blev bättre, och till sist slapp rullstolen så blev jag - jag igen, och choklad blev som mumma för magen igen.
Jag älskar fortfarande mat, har gjort rotmos några ggr hemma men gillar bäst när mamma ringer och säger att nu du står det en stor karott med rotmos på spisen så kommer du hem !?!
Då går mina ben, inte längre lika korta men fortfarande som trumvirvlar för att få sätta gaffeln i moset.
Men den här helgen så är det inte rotmos som står på menyn utan det är
Live & Jive så kanske benen kommer att gå som trumvirvlar ändå..:)
//M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar