Thomas hade varit iväg och köpt en sån, och just där den dagen så startade *ett nytt intresse*. Vi åkte på jeepträffar, i lerig terräng och det var fantastiskt kul att uppleva skog och grusgropar på ett helt annorlunda sätt. Vi åkte långa sträckor, packade in det nödvändigaste och åkte modigt ner till tex Eksjö och roade oss en helg med gyttjebad med Suggan på militärområdet.
Sen en dag kom det in en startjeep, 2 startjeepar TL11 och TL12 i våra ägor och då började bygget...
Ungefär samtidigt så startades det upp något som skulle kallas *monster-race* i Sverige och det lockade självklart en kille som Thomas, som gillar starka motorer och får en kick av att få stå på vid start och tävlingsinstinkten väcktes till liv.
Snart nog så köptes det in axlar från en Unimog och bygget växte, det svetsades och byggdes alla helger, och nätterna långa..
Thomas hade sån energi och jag vet jag ställde klockans alarm så jag kunde gå ner med lite *ätbart* till *verkstan* på natten. (man ska aldrig döma ett intresse förrän man provat på det själv, var min slogan) men bygget gav också resultat. Vi fick åka runt i Sverige på olika tävlingsarenor, där banorna var uppbyggda med kullar och lera, det gällde att köra så fort som möjligt och man körde två och två..Thomas valde att ha en Dodge Dart som kaross och givetvis så var motorn från Moparkoncernen, tro nån det :)
Jag hade turen att få följa med på många race och fick se och bo på många olika platser i Sverige. Förarna fick kvala in till finalerna varje race och det var plats för 10 jeepar. Dom som inte kvalade in fick vackert stå där utan prispengar, så ni kan tro det var viktigt att ha snurr på maskineriet. Thomas körde alltid in prispengar så dom åren han sysslade med tävling så bodde vi gratis och hade kul.
Jag glömmer aldrig en tävlingshelg 1991 som hölls i Dals-Ed i Västra Götaland. Det var en helg med otroligt bra väder, fina race och prispengar kom in. Alla förare och mekaniker var ett väl sammansvetsat gäng och man hjälpte varandra med delar och råd, för även om dom var *fiender* på banan så var dom supervänner utanför den.
Vi bodde i ett annex till hotellet Carl XII, ett annorlunda hotell, där väggarna var fyllda av jakttroffèr, det ena älghuvudet var större än det andra och jag vet jag tyckte det kändes olustigt..
När kvällen kom och det hade varit gemensam middag så skulle alla förare besöka hotellets bakficka och dricka några öl, antingen för att fira eller trösta sig över förlusten.
Jag minns särskilt när man gick ner för trappen och vakten som stod där och skulle se över hur folk skötte sig (trodde jag).
Jag häpnade när jag såg hur vakten var där för att leda in ortsbefolkningen som kom dit som dom var och väldigt påstrukna. Men det gjorde inget att dom var *dyngfulla* för vakterna var vänliga och ledde in dom till baren för påfyllning :).
Många gången den kvällen/natten så var mina ögon stora som hav när jag såg vad som pågick inne på puben. En kille satt och krossade ölglas på sig själv i pannan, blodet rann och öl hamnade överallt utom i munnen på honom men ingen reagerade !?!..
Det var någon konstig kraft i lokalen för jag vet att 1 glas helt plötsligt gick sönder i min hand, utan att jag själv gjorde nåt..var som hela stället var laddat av något konstigt..
Stället var väldigt spartansk och helt rätt tycker jag.
Klart ortbefolkningen skulle roa sig, och jag är säker på att dom inte haft kul i en flott välinredd pub.
Det var blod, svett & tårar som gällde på bakfickan i Dals-Ed och jag är glad att ha fått uppleva det.
Thomas sålde till sist sin monsterracebil, men det dröjde många år och karossen hade även hunnit fått ett nytt utseende. Det är en tid jag faktiskt ibland saknar, en sport som var kul men oxå ganska våldsam, mot kropp och hälsa. Där många förare skadade sig allvarligt men ändå ville fortsätta tävla och umgås. En väldigt dyr *hobby* där många lade alla sina pengar för att bli värst och störst.
Jag har sett att några som var med från sportens start fortfarande håller på och kör, jag gissar på att dom fortfarande är ungkarlar och vägrar lägga pengar på någon dam utan det är race som är det viktiga..
Alla blir lyckliga på sin tro.
//M
P:S Minns när jag skulle få träffa en del av Thomas släkt för första gången, ute vid hans föräldrars sommarstuga..
Vi åkte *Sugga*, jag, Thomas och vår hund Fanny hon älskade att få vara med. Thomas ville bara ta en sväng genom ett kärr i skogen mitt emot infarten till stugan för att testa jeepen lite.
Givetvis så fastnade vi mitt i kärret och jag plus Fanny hoppade ut i lervattnet, jag gick med vinschen.
Gissa om vi var festefina när vi kom fram och mötte släkten :)
men slutade med att Thomas faster ville åka med en sväng i suggan..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar