Jag känner *någon* som bodde på Skå Edeby (barnbyn) i över ett år i mitten på 60-talet. Ett ställe som startade 1947 och som sades vara ett hem för barn mellan 7-15 år med avvikande asocialt beteende med missbruk, vagabondisering, våld och stölder som följd.
Asocialt beteende !?!
Barnens egentliga problem var att dom inte kunde bo hemma i sin familj för att föräldrarna hade problem eller kanske inte ens ville ha sina barn.
Det var barnen som fick flytta ut till Skå-Gustav en tid för att vänta på att förflyttas till ett fosterhem eller eventuellt på att få komma hem igen.
Min *vän* blev ovanligt länge i barnbyn och det jag hört är bara ljusa minnen, om hur snäll Gustav och hans fru var, hur dom ordnade utflykter och tog sig tid.
Barnbyn låter hemskt, men var nog en fristad för många sårade och sargade barn som aldrig bett om att få få finnas till men ändå fått utstå både spott, spe och slag från dom som borde ha varit deras trygghet.
Skå-Gustav var barnpsykiater och trodde på att man kunde bryta det sociala arvet.
Jag tror oxå att det måste gå för är det så att våld alltid föder våld så borde vissa släkter dö ut, för sånt ska inte få förekomma generation efter generation. Man ska inte alltid bara kunna skylla på att jag växte upp så här och vet inget annat utan att kunna få hjälp att bearbeta det som hänt och komma ur den cirkeln. Även fast man aldrig kan glömma det som hänt - så kan man lära sig behärska sin vrede och sorg och göra sitt och sina barns liv bättre.
I varje fall så var min *vän* ett väntande barn.
Han hade fått bo tidigare på fosterhem som på ren svenska *utnyttjade* barn som arbetskraft på sina gårdar. *Du ska finnas men inte synas*.
Att aldrig få känna sig som en i familjen utan alltid veta att du ska vara tacksam att vi låter dig vara här kan inte vara lätt att förstå för ett vilset barn.
Det är en sorg för Sverige att det inte var mer koll på hur barnen hade det och var dom hamnade, och frågan jag ställer mig *hur fan* kunde det bli så här !?!
Hur kunde barn som blev bestulna på sin barndom med urusla hemförhållanden sen förflyttas till samma helvete i *godkända* familjer var det av ren okunskap eller var det inte så noga med barn då !?!
Många av dom här barnen och särskilt min *vän* har klarat sig bra trots all missär han levt i, för att han orkat hålla huvudet högt och någonstans längst inne alltid vetat att *det är inte mitt fel* fast slagen kommit och gjort ont. Säkert så gjorde slagen väldigt ont men nog måste sveket från sina föräldrar och från staten kännas ännu värre !?!
Fast barn tänker nog inte *staten* utan på dom som borde finnas som ett skyddsnät omkring en*
Givetvis så fanns det många bra hem oxå, min *vän* hamnade till sist hos ett fantastisk äldre par som tog honom till sig för att dom hade både plats och ville hjälpa. Där ersättningen som dom fick faktiskt gick dit den skulle, till barnet. Där det fanns plats att få vara barn/ungdom att få röra sig fritt och få mat på bordet gemensamt med den övriga familjen- ja få känna sig som en i familjen. *äntligen*
Skå-Gustav engagerade sig så mycket i dom här barnen som han tyckte var samhällets mest utsatta människor så länge han orkade. Han fick HIV efter en operation 1983 som han även skrivit en bok om som heter smittad, ett personligt dokument. Han levde fram till 1994 och föddes 1907.
Ett av hans barn har skrivit en bok om hur han och syskonen kände sig försummade av Gustav att han hela tiden *levde* för dom utsatta och tyvärr glömde av sina egna.
Jag själv som är uppväxt i en familj med bullbak och trygghet har svårt att riktigt förstå hur det måste ha känts/kännas för dessa barn, men jag har sett sorg, vrede och misstänksamhet hos utsatta och det gör ont i mig att bara kunna finnas för att lyssna, för riktigt förstå kan jag aldrig.
2005 så stängdes barnbyn Skå portarna för gott och då skrev Kerstin Thorvall i Aftonbladet :
Skå-Gustav borde vända sig i sin grav.
Hon och hennes man bodde på Ekerö ganska nära barnbyn och besökte ofta Skå.
Hon skrev om barnens längtan efter att få bli sedda hur deras blyghet övergick till ett förtjust förtroende. Hur hon såg hur barnen som hade negativa erfarenheter av vuxna plötsligt upptäckte att det även fanns vuxna som det gick att lita på. Hon skriver vidare om att barnen verkligen fick känna att dom blev tagna på allvar så livet på Skå var en alldeles ny upplevelse för dessa försummade barn. Kerstin var upprörd över att en kändis ville förverkliga sin livsdröm och bygga en vikingastad på Skå och Gustav skulle få stå staty där och det hade han absolut inte velat trodde hon.
Han hade hellre sett sitt livsverk få fortsätta i den form han byggt upp med barn och vuxna i jämsides respekt och kärlek.
Hur det sen gick med vikingastaden det vet jag inte men att många har Skå-Gustav att tacka för att dom fick se ett ljus i mörkret hos honom i barnbyn det är jag då säker på..
//M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar