Ibland är jag en feg djävul anser jag själv...

Jag skulle vilja skriva om barn som blir illa behandlade av sin mamma eller pappa och där ursäkten ofta är [[ att föräldrar och morföräldrar haft det svårt i sin barndom!?! ]]
När ett offer övergår till att bli en våldsförverkare ska man då i alla tider utan att behöva ansvara själv för sina handlingar alltid kunna skylla på sin barndom !?!
Om någon blivit illa behandlad vill man då verkligen skada den som egentligen borde betyda mest - sitt egna barn.

Jag vet att det är en känslig fråga och jag vet att den inte är så lätt, men jag kan ALDRIG tycka att det är okey att ge igen på sin egen uppväxt.

När man blir så hatisk att man måste skada en annan person måste man faktiskt inse att man behöver få hjälp, bearbeta och komma vidare.

Jag lämnade bort dig för att jag älskade dig så mycket och jag vet att jag hade slagit ihjäl dig annars...(kärleksömma ord av en mor till sin son)...Nä nu lämnar jag det som gör mig så upprörd, lika upprörd blir jag när folk säger : Men inte kan väl dom som är så rara och är så bra på sina jobb vara onda .....*skenet kan bedra* .
Jag kommer säkerligen att återkomma till det här, för jag kan inte bara sopa det under mattan och låtsats som att jag inte vet.
Men jag skulle oxå vilja skriva om dom som hjälper dom här barnen, som faktiskt ger tillbaka självförtroendet och tro på mänsklighet.
Punkt om det för denna gång.

Jag skulle vilja berätta om Thomas farmor som i år blir 95 år.

När hon var 54 år så dog hennes man endast 56 år.
Hon är en *dam* med friskt minne eller helt klar ut i knoppen som Thore Skogman skulle ha sagt. Hon beslöt sig för att som änka inte låta livet ta slut utan försöka göra nåt bra av det, även om det inte var enkelt att bli ensam. Hon började som husa hos rikt folk när hon var riktigt ung och hamnade på så sätt i Stockholm, där hon träffade sin man och började sen jobba på sjukhus. Hon jobbade dels på sjukhus men även som barnskötare och hade barngrupper varenda dag. Hon jobbade också ideelt med finska krigsbarn, hjälpte dom när dom kom till Sverige.
Hennes man var någon slags chef på Atlas copco samtidigt som dom sålde *sportstugor* som det hette då. Arbete var viktigt för att överleva och idag vet jag ingen som har så mycket att berätta som *farmor* även om livet ibland varit tungt så har hon i minnet mycket vackert.

Hon får alltid en pigg blick i ögonen när hon berättar om deras resor till stugan vid en sjö utanför Dorotea i Västerbotten.
*Farfar* var en man som älskade att byta bil ofta, ja helst varje månad som *farmor* sa. Hon blev så sur när han en dag sålde en bil som hon tyckte om så hon beslöt sig att köpa en egen. Ja de blev en grön Volkswagen 1960 års modell, en bil som hon fortfarande har i sina ägor.

På somrarna så hämtade hon ofta Thomas och tog med honom upp till stugan, där dom stannade hela somrarna. Tänk säger hon ofta när det helt plötsligt blev fel på bilen och vi fick lov att svänga in på en Servicestation och Thomas som då inte var mer än 10-11 år kunde detaljerat berätta för meken vad det var för fel på bilen, dom häpnade av förvåning. Men det gjorde minsann inte *farmor* för hon visste redan tidigt att han var nåt alldeles speciellt när det gällde fordon.

*Farmor* reste mycket, tog av sina sparpengar och reste jorden runt.
Hon besökte länder där hon bodde bra men sökte upp dom som hade det svårt, för att dela ut *kläder* som hon samlat ihop hemma i Sverige. Hon kan idag som 95 åring i detalj berätta om människor hon mött, hon minns fortfarande
tom kläder eller attrialjer som dom hade på sig.
Hon har levt ett rikt liv för att hon upplevt så mycket och aldrig varit rädd eller främmande för att våga möta det som varit annorlunda och accepterat att tiderna förändras och *hängt med*.

Nu idag är *farmor* trött, hon vill inte längre helt enkelt.
Att vara gammal och ensam kvar bland vänner och syskon är inte så lätt och inte särskilt roligt.
Att vara envis med att minsann bo kvar i sin lägenhet och kunna klara sig själv förutom med städhjälp en gång i veckan och hjälp med att bädda sängen.
Hon var på ett åldringsboende när dom gjorde stambyte i huset där hon bor.
Den tiden det tog så blommade hon upp igen, hade sällskap när hon ville och kunde spela både bingo och kort med andra äldre, jämnåriga som hon kunde prata om livet med. Men att tänka sig bo så var inte att tänka på, nähä hon skulle hem igen till sin lya och ensamhet.
Visst har hon släkt som hjälper till med att handla och kommer och dricker en kopp kaffe ibland men...

Det är trist att se en sån livsnjutare och pigg människa inte orka längre.
Jag tror att hon mår sämst av att huvudet är helt friskt men att kroppen inte orkar längre.

Det är viktigt att vi orkar och tar oss tid att lyssna till vad våra äldre har att berätta, det är vår historia som tar oss in i framtiden.
Man ska vara ödmjuk inför livet och ta tillvara på det så länge vi har det.

// M